Brinner man för öl, matlagning, bakning och dryckupplevelser i största allmänhet är steget till att brygga sin egen öl inte särskilt långt. Att göra sin egen öl blir därför den naturliga fortsättningen, den oheliga hybriden mellan buljongkok och brödbaket, något som jag förstås länge har velat pröva.
Därför var det med glädje och förväntan som jag tackade ja till att närvara när hembryggargillet Kastellet med bryggmästare Christian Borg vid spakarna bjöd in till bryggning. Christian är, förutom väldigt lång, en dedikerad ölentusiast som också utbildar sig till bryggtekniker i Ludvika när han inte har näsan i nya ölglas. Han är med andra ord killen att vända sig till när det kommer till hembryggning.
Så med ett par angenäma hembrygder på sitt CV var det dags för en riktig värsting, dagen till ära skulle vi brygga en Imperial Stout på 10%. Jag och Emil skulle få vara brewcrew och bistå vår bryggmästare på alla tänkbara och otänkbara sätt och vis. Och så skulle vi dricka några öl såklart. Det är oundvikligt.
Jag anländer till det provisoriska bryggeriet under eftermiddagen, då har processen redan varit igång ett par timmar och Christian har svettats med grovgörat. Malten har krossats, vörten har kokats och håller långsamt på att lakas ur för att dra ut så mycket sockerämnen som möjligt ur malten. Så det är bara att knäppa upp manschetterna och hjälpa till efter förmåga.
Att göra sin egen öl är, trots allt en tämligen enkel sak att lära sig, men desto svårare att bemästra. Med relativt små medel, ett schysst recept, bra råvaror och en hel del kärlek kan man enkelt göra ett nog så drickbart, smakfullt öl – kanske inte det mest stilsäkra, balanserade och fulländade förstås, men antagligen bra mycket bättre än mycket crap du har druckit fram till din hembryggardebut.
Grunden i vår öl är såklart malten. Malten ger inte bara ölen sin ogenomträngliga becksvarta kulör och de rostade smakerna av choklad och kaffe – malten är dessutom rik på stärkelse som vi omvandlar till förjäsningsbara sockerarter. På hembrygarlingo kallar vi det mäskning.
Vi krossar malten lite lätt och kokar upp den med vatten till minst 65 grader, det får enzymerna i malten att go bananas och bryta ned stärkelsen till socker. Till vår Imperial Stout har vi använt en läcker maltblandning där grunden utgörs av Pale Alemalt, chokladmalt och svartmalt. Därtill har vi tillsatt rostat omältat korn och karamellmalt. Var och en av maltsorterna tillför unika egenskaper till processen och det slutgiltiga resultatet, både vad det gäller stärkelsehalten för mäskningen som färg-, smak- och doftegenskaper för vår öl.
Nästa steg i processen kallar de lakning. När maltresterna silats av från vörten finns det fortfarande betydliga mängder sockerarter kvar i malten, de behöver man få med i sin öl. Det är nämligen sockret från malten som jästen festar loss på, resultatet blir alkohol och det får ju ändå ses som en ganska nödvändig egenskap hos en öl. Gör man dessutom en Imperial Stout så vill man ha rätt mycket alkohol i den färdiga brygden, alltså vill man ha med så mycket socker som möjligt innan man kastar i jästen. Så vi häller försiktigt över sjudande vatten över maltresterna, som sakta får rinna igenom maltbädden och dra med sig så mycket socker det bara går till vår öl.
Nu har vi en sötvört och det är dags för ett första smakprov. Vi häller upp den avsvalnade svarta, oljeliknande vätskan i ett litet glas. Det är sött förstås, korntonerna är påtagliga och det hela kan lättast liknas vid knäckebröd uppblött i sött, kallt kaffe. Kanske inte skitgott, men vätskan har ett bra tag kvar innan den får kalla sig öl också.
Nästa steg är vörtkoket, nu ska våran söta urlakade vätska kokas i 100 minuter, under koket ska vi tillsätta ölets gröna guld – humlen. Humle tillsätter man av flera anledningar, förutom att ge ölen beska, aromer och smak har det även konserverande egenskaper, och i begynnelsen var det väl just därför som fastnade vid att slänga i humlekottar i sin maltbrygd. Det hindrade ölen från att surna och den kraftiga humlebeskan dolde de värsta felsmakerna. Humlen tillsätter man vanligtvis under koktiden i tre ”givor”, i den första vändan tillsätter man bittergivan, därefter smakgivan och slutligen aromgivan. Olika humle har olika egenskaper och används i olika givor för olika resultat – humlemångfalden i världen gör kombinationerna, och slutresultaten, i det närmaste oändliga. Vår Imperial Stout har vi humlat med Centennial, Bramling Cross och Crystaloch helt plötsligt byts aromerna ut i köket, från brödbak till gräsiga, fruktiga humletoner. Det här kommer bli bra skit.
När vörten har kokat färdigt och den sista näven humle har kastats ner i bubblorna har vi inte bara en bryggd som smak- och doftmässigt påminner om just öl, vi har även kokat bort alla orenheter ur ölen, oönskade slaggprodukter och proteinrester har skummats bort – inte helt olikt ett för mig betydligt mer bekantare fondkok.
Det är nu trolleriet börjar, nu ska den magiska jästen tillsättas som gör din öl till en öl på riktigt. Jästen är dock en känslig natur, vörten får inte vara för varm och inte för kall för att jästen ska kunna arbeta, strax över 20 grader är optimalt. Här gäller det att kyla ned sin vört så fort man kan, risken är annars att festen är öppen för alla möjliga mikroorganismer och bajsbakterier i Christians badrum att bjuda in sig själva i vörten och kalasa på våran öl. Resultatet brukar bli sådär då.
Vi kyler av vörten med Christians hembygda doppkylare och kastar i den nyvakna jästen. Sen är det lock på och låta jästen göra sin grej i en vecka. Därefter ska ölen kolsyras och buteljeras, efter ytterligare ett par dagar har vi alltså en drickfärdig, och förhoppningsvis, helt vansinnigt god öl – Kastellets Cyborg Imperial Stout. Planen är dock att glömma bort flaskorna till jul och hoppas på en julöl som får jesuskrubborna att gunga på julaftonskvällen.
Spänningen är olidlig och självklart kommer vi inte kunna hålla oss från att smaka av ölen innan dess, räkna med en högst subjektiv rescension när den första kapsylen flyger av…









Magiskt; betrakta dig som anställd när det väl drar igång på riktigt!
Du vet att jag tar det där som ett löfte, dude. Och jag vill gå tidigt på fredagar också…
Haha, det gissar jag att du gör.
Vi får se vad som går att ordna, men räkna inte med det.
[...] från Kastellet var den efterlängtade provningen av Cyborg Stout som jag själv var med och bryggde i somras, eftersom jag antagligen är jävig när jag säger att det är en av de bättre imperial stouts [...]
du är patetisk.