Rimmat Fläsklägg – En kärlekshistoria

Jag har en bekännelse. Jag har en annan.

Missförstå mig rätt, jag har ju min familj och allt man kan önska. Jag är skapligt nöjd, det är jag. Men mitt prassel kan blidka mig på ett sätt som ingen annan kan. Hos henne kan jag leva ut mina innersta lustar.

Det har pågått länge nu, av och till sedan många år tillbaka. Vi har träffats i smyg och vi har träffats öppet, på senare år desto mer. Hon må vara en redig subba och ful som få, pigmentshandikappad och lortig – men hennes kött kan få vilken man som helst att tappa hakan.

Vi hade en kokande het rendezvous häromdagen. Det var ett tag sedan vi sågs sen senast och förväntningarna för kvällen var förstås högt ställda. Jag hade förberett ett rykande hett fotbad, en kall pilsner och en honungs- och senapsdoftande rotfruktsbädd att avsluta kvällens äventyr på.

Hon överraskade mig i köket. Påkommen som en liten pojke i föräldrarnas barskåp stammade jag fram ett försynt ”Välkommen..” när hon la upp sina vacumsvettiga, blekrosa spiror på diskbänken. Luften vibrerade. De vackert fettsprängda klabbarna på diskbänken fullkomligen skrek efter kärlek.

Ett bolmande fotbad skulle säkert göra susen för den spända atmosfären, och förhoppningsvis möra upp henne lite. Sensuellt smaksatt med lök, morötter, nejlikor, lagerblad, kryddpeppar och en kanelstång fick hon ta igen sig innan kvällens grand finale. Hon njöt verkligen. Det syntes.

Hon gillar långa sjudande bad, min femme fatale, då och då grymtade hon till i grytan. Då fick jag varsamt skumma av hennes badspad med en liten slev. Dofterna av kryddorna och sjudande köttet spred sig över köket. Det var nära nu.

Medan hon njöt för sig själv i badet hade jag förberett morötter, potatis och kålrot som hastigast blancherats mjuka i lättsaltat vatten. Därefter spär jag försiktigt en blond roux med kokspadet från rotfrukterna och en rejäl skvätt mjölk.

Då såsen fått bubbla ihop till en tjock, krämig stuvning är den redo för rotfrukterna. När donnan i grytan har en kvart kvar på sitt bad kan du smaka av den krämiga stuvningen med grov senap och flytande honung.

Hon är ren och mör nu. Kokt till den milda grad där kött, fett och hud mer eller mindre ramlar av de blankvita benpiporna. Hon är min nu. Bara min.

Jag låter henne ånga av en stund på min massiva skärbräda. Ta igen sig lite innan akt två.

Jag lossar ömt hennes fuktiga svål och arrangerar henne vackert över den senapsdoftande rotsaksbädden och blottar hennes rosa, köttiga innanmäte. Det är nu två ska bli en.

Vi frossade tills svetten lackade och sköljde oss svala med humlebesk pils. Men när dammet lagt sig var hon borta. Lika plötsligt som hon kom, försvann hon. Lämnandes mig ensam med mina minne och en renskrapad tallrik.

Det var värt det.